Nästa kaptiel

En resa slutar och en annan tar vid. Så har det varit för mig och så är det nog för oss flesta. Min resa så här långt har handlat om glädje och sorg. Bra dagar, sämre dagar och riktiga toppen dagar. Och om jag ska vara riktigt ärlig så har de flesta dagarna varit bra. 

Jag har haft ett bra liv hittills, även om de sista tre åren varit otroligt jobbiga. Efter att nästan hela mitt liv har gått ut på att vara andra människor till lags gick det inte längre. Jag hade tappat bort mig själv. Jag vart utbränd. Men eftersom att jag hade fått för mig att andra inte klarade sig utan mig så fortsatte jag ungefär i samma stil. Med undantag av att jag träffade min livlina Katarina Witting en gång i veckan. Hon är terapeut och med henne har jag kunnat vara helt ärlig. Saker som jag inte vågat eller velat dela med någon annan har blivit sagda. En efter en sak har vi betat av. Ingenting har varit för litet eller för stort. Vi har pratat barnlöshet, syskonkärlek, rädsla att förlora någon och en en mängd andra saker. Jag har gråtit och skrattat. Jag har upptäckt att jag är helt ok som den person jag är. 

En av de viktigaste saker som vi gjort är att gå igenom vad som är viktigt för mig. Man kan säga att eftersom att mitt bagage var för tungt att bära så har jag ställt ner det, packat upp det och noga gått igenom vad som är värt att bära vidare på. Vissa saker har fått vara kvar. Men väldigt mycket är nu lagt i förrådet av minnen. Jag är inte klar än med det här, men jag är nöjd med att vara just där jag är just i dag.

Så nu tar jag avstamp i min väg fram i livet. Jag som redan när jag gick min utbildning till social pedagog visste att jag ville bli handledare, nu mera kallas det coach, har nu bestämt mig att jag måste utforska den vägen. Jag är en social person som älskar att prata och lyssna på andras berättelser. Att tillsammans hitta vägar fram. 

Nu startar min resa som coach och föreläsare. Välkommen att följa mig.

Camilla 6 år. 
Min målbild för hur jag vill känna.
Älskad, trygg och lycklig.